﻿<b><i>Julen har äfven i vår
tid sitt offerväsen.</i></b> Dess väl-
görenhet, dess människokärlek i all
ära — men tror man dock, frågar
Hall.-P., att det fins någon tid, då
fattigdomen kännes tyngre och bitt-
rare, då den sociala klyftan, trots
alla allmosor, som nedkastas däri,
gapar så djupt, så obarmhärtigt och
tröstlöst djupt mot samhällets styf-
barn som då? Man behöfver inte
ställa fram trashanken skälfvande
af hunger och köld utanför de strå-
lande butikfönstren, där kulturens
alla härligheter skrytsamt och loc-
kande breda ut sig, man behöfver
icke tänka sig en sådan där utstötts
känslor, innan han lyckats komma
öfver tillräckligt med “julbränvin“
för att döfva dem — det fins ock
en välklädd och “honett“ fattigdom,
som i dessa dagar mer än vanligt
nödgas gnida på öret, en fattigdom
med “bättre vanor“ och subtilare
känslor än den vanliga underklass-
fattigdomen, och för den fattigdo-
men kan julaftonen vara en värk-
lig pinodag. Vi sågo dagen före
julafton en sådan där “pauvre hon-
teuse“, en “fattigsnyggt“ klädd mor
med sin lille gosse, som stod utan-
för det stora skyltfönstret i en lek-
saksbutik, betraktande dess brokiga
grannlåt. Det lyste i den lilles ögon,
och hans späda finger pekade ut
den ena saken efter den andra un-
der högljudda utbrott af förtjus-
ning. “Mamma, köp det åt mig!“
bad han den ena gången efter den
andra, och för hvar gång blef sva-
ret: “Min lille gosse, vi ha inte
råd“. Rösten lät så klanglös och
bitter.